preggoever.blogg.se

Bakom stängda dörrar ser världen lite annorlunda ut. För snart 2 år sedan släcktes livsgnistan i hennes ögon och de vackra bruna ögonen var bara tomma.

Just den där dagen strax innan jul, faller min dotter ihop mitt framför ögonen på mig, alldeles lila om läpparna, skakandes och bröstkorgen hoppade upp och ner i snabba andetag.

De jag beskriver är hennes första panikångest attack. 

Då var hon endast 10 år.

Eftersom det var sent på kvällen så fick jag köra henne till BUP i malmö. Väl där ppbörjades en resa som ändå skulle göra att hon föll mellan stolarna. Hon mådde bra stundtals men ögon lös ändå aldrig av livsglädje mer. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på henne och undrat:

Kommer du någonsin känna lycka, äkta lycka som spritter i kroppen.

2 år har nu gått. Idag är hon bara en skugga av sitt vanliga jag. Korta minuter kan hon åter leva lite men dom är allt mer sällan.

Gråt, ångest, känslsn av att vara värdelös och ilska gestaltar hennes liv. Min dotter har fått diagnos: djup depression vid 12 års ålder.

Skrämmande att en sån liten människa som ska älska och vara nyfiken på livet mår så dåligt. Trots gruppsamtal och kurator har hon bara blivit sämre.

Hon utalar ofta att hon vill dö, att om det inte vänder orkar hon snart inte mer.

Jag känner mig maktlös. Jag gör vad jag kan för att bryta dom negativa tankar. Jag står upp och tar hennes frustration och ilska. Alla elaka saker hon säger om mig. Och vet ni ? Ibland misslyckas jag, ibland är jag så trött att jag säger nåt dumt tillbaka.

Vi ber alltid varandra om ursäkt.

Men igår fick jag ett samtal som gjorde mig skitförbannad.

Jag fick en tillsägelse att jag inte skulle putta så mycket ansvar på Isabelle.

Hon mår så dåligt att hon inte ska behöva gå till affären och handla och diverse andra sysslor.

Anledningen till min frustation var att jag har suttit med isabelles tankar, jag har levt hennes vardag och det är hemskt ! 

Att hon varje dag måste göra något för att hålla igång är just för att bryta tankarna, låta hjärnan vila om än bara för 10 min. Jag har valt att göra så för att jag själv är så tacksam idag för att man tvingade mig ut genom dörren. Jag märkte ju varenda gån att jag kände mig bättre. 

På onsdag får hon sina antidepressiva, hon får proffessionel hjälp. Men jag vet oxå om att hon kommer falla djupare ner innan hon kommer upp. 

Men jag kan idag se ljuset i tunneln att hon en dag inom räckhåll kommer få livsglädje i sina ögon , att hon våga och vill träffa vänner. Hon är värd detta.

Kanske är det en win win för en stund slipper jag se henne så och mitt hjärta slits inte i sönder av förtvivlan.

Kanske jag för en stund plockar bort tankar om döden.

Det talas inte om dessa saker så ofta, känns som ett tabu.

Men världen ser ut som den gör, vi kantas av mer stress och högre krav.

Ämnet behövs lyftas upp och barn behöver höras och ses.

Om du är i en situation där du misstänker något! Be om hjälp, det är inte fel.

Man behöver inte känna sig dum.

Någon kommer alltid dömma dig! Men de dömmer i okunskap.

Kram