preggoever.blogg.se

Dom två sista dagarna har gått i smärtans tecken.

I förrgår kväll/natt skulle jag promenera hem. På våran gata här på öland finns inte en enda gatlykta så det var blindgång hem. Jag hann inte särskilt långt (2 steg) när jag lyckas sätta foten i en håla/grop som hundarna så vänligt fixat. Jag hör som ett eko hur foten knäcker som en gren i skogen och smärtan som far i genom min kropp är obeskrivlig. Till saken hör att foten var inte bra då jag stukat den 3 veckor tidigare.

Så där ligger jag på marken tjutandes som ett barn och jämra fram hjälp efter bästa förmåga.

När hjälpen kommer inser vi att jag inte kan stödja på foten överhuvudtaget. Jag gråter så b0de snor och tårar forsar från ansiktet. 

Vi tillkallar ambulans.

I ambulansen ger man mig morfin och min syresättning sjunker till 54% och jag tuppar av för jag inte får luft när jag ligger ner.

Man kopplar in syrgas mycket mer vet jag inte vad som händer eftersom jag förlorar medvetandet i omgångar.

Dagen efter konstarterar man att jag har gjort en rejäl stukning och en förskjutning i fotleden. Min fot har ungefär samma form som en falukorv.

Minst 2 veckor på kryckor. Därefter rehab på foten då jag måste få tillbaka muskulaturen kring mina ledband. Ett snedtramp till håller inte foten för.

Så idag har jag fått duscha, tack och lov för lång duscslang och närheten till toasitsen så jag kunde sitta ner.

Hela jag vill fixa och dona här gemma men kroppen säger blankt nej.

Känner mig så otroligt handikappad just nu.

 Jag har så många måsten men de får helt enkelt vänta