En första dag och ett ben mindre.....
Igår kväll ställde man klockan med nyfikenhet på vad dagen idag skulle erbjuda, mycket var inplanerat och det var tjejernas första dag på deras nya skola.
05:10 vaknar jag av att foten värker och det strålar upp för hela benet. Tänkte att jag kunde lika väl gå upp istället för att envist försöka somna om.
2 alvedon och en kopp kaffe så var jag stark nog för att stå i duschen i lugn och ro innan jag väckte tjejjerna.
Det var en förväntansfull dag, först ny skola och nya kompisar och på kvällen skulle de få följa med mig på möte med jobb. Vi hade nog fjärilar i magen alla 3 och när jag lämnade dom på skolan så kändes dom så små,osäkra och blyga men visade stort mod på att nicka när jag frågade om de var redo att jag lämnade dem.
Väl hemma så hörde jag jobbet kalla men jag tänkte på tjejerna hela tiden så jag fortsatte packa upp och flytta på saker ( ni kommer snart läsa att jag ångrar detta och borde lyssna på dom som sa att jag skulle ta det lugnt).
Framåt eftermiddagen kom en sur wendela hem som ringt och frågat om jag kunde hämta henne men jag hänvisade till skolbussen. När humöret (föreställ er exersisten) lämnat damen så kom det jag ville höra, hon hade haft det toppen i skolan och fått massa nya kompisar.
När sedan isabelle kommer gåendes från vägen, hinner jag tänka tusen tankar och ha ångest femtioelva gånger när jag piper fram : har det gått bra i skolan? När jag säger meningen hinner jag undrar om man kan nå målbrottet i 38 årsålder ? Dessutom som kvinna ?
Hon hade haft det fantastiskt! Hör ni????? Min dotter använde ett ord som fantastiskt!!!
Inte jag vill dö eller jag vill aldrig mer gå dit!
Vi fikade och skrattade och de berättade om namnen på de nya vännerna och hur skolan och rasterna fungerade...underbart, musik i öronen att lyssna på dom.
Det var dags att hoppa i den snygga rosa klänningen för kvällens jobb. Men när jag drar ner mina byxor ser jag hur mitt ben expanderar, och är bubbligt mina blodådror liknar ett hallonrött spindelnät.
Jag har ingen aning om hur en blodpropp ser ut men fick för mig att de var precis vad som hänt.
Sätter mig i bilen och kör till vårdcentralen. Det var ingen propp men benet är inflammerat och fyllt med vätska.
Jag la ut hela benet inkl fot på blocket som bortskänkes!
På nytt får jag en liiiiiiiteéeen tillsägelse om att vila foten och inte anstränga den.
Vem har kört dig hit? Fråga han
- nja alltså ehhh jag e ju (falsett) ensamstående och känner ingen (jättefalsett) här (viskning)så jag körde Själv.
Vi kan väl gå vidare med att jag lovar att vila nu........
Ironisk alvedonknapprare men lycklig mamma stämplar ut nu
