Kontinuitet blev visst inte min stil 2013

Familjen / Permalink / 0
Sitter december månad och det e kallt blött och jävligt även kallat skånsk vinter enligt mig. När jag började skriva på den här bloggen hade jag bestämt mig för att den skulle vara ironisk och humoristisk, men idag lägger jag det åt sidan. Jag kommer att berätta om ett fruktansvärt år och utan att hänga ut någon om det går.
 
Som ni vet började det här året med en surprise graviditet, innan dess var allt mitt fokus på mina två döttrar som fick en en ganska tuff start i år med känsliga samtal om saker de hållt hemligt under ganska lång tid och som mamma kan man kännra hur den inre tigern vaknar, att försöka hjälpa någon och känna sig maktlös samtidigt är inget enkelt utförande. Och de mådde fruktansvärt utav situationen som rådde. 
 
En kväll i april kom nästa chock, ett samtal som kändes som att marken försvann, lite som en skräck film när väggarna rasar och marken försvinner. Kvar står du och balanserar på en liten pelare med helvetes eldar runt dig.
Samtalet handlade om min pappa, han var sjuk mycket sjuk i cancer. Jag som trodde att hans förrvirring och trötthet berodde på hans diabetes, att han inte riktigt kommit in i att använda sitt insulin rätt. Det gick upp för mig att pappa varit sjuk i många år och fört mig bakom ljuset. Jag vet inte vilket som fick mig tappa fotfästet mest om det var hans sjukdom eller att min pappa som även var en av mina bästa vänner fört mig bakom ljuset och rent ut sagt ljugit för mig. Den här kvällen får jag ringa ambulans och få min pappa till sjukhus, han värden var helt i obalans och i ett förrvirrat ögonblick ger pappa mig tillåtelse att få reda på allt som står i hans journal.
Jag börjar förstå att hans viktminskning inte berodde på att han ändrat kost och rört sig mer, hans Cancer satt i hela kroppen. 2 dagar senare får jag reda på att han har ca 15 metastaser i vänster hjärnhalva och lite snabbt googlande ser jag att överlevnadsprognosen är 2-6 månader upp till ett år om man har tur( hur fan man nu kan kalla det tur).
Jag bryter ihop fullständigt men tar mig samman för eftersom pappa nu låg på sjukhus och familjen skulle flytta med en enorm renovering framför oss var jag tvungen att hålla samman (ett gott råd så här i efterhand ...håll aldrig samman det är inte bra).
 
Pappa blir lite bättre stundtals var han sig själv, dock pratade vi aldrig om hans sjukdom det gjorde jag med läkarna.
Men jag märker hur jag själv blir tröttare och ändå har svårt att sova. Och med sömnlöshet kommer oro. När sommaren kommit började jag undvika att befinna mig på samma platser där jag kunde träffa människor jag kände. Jag och familjen hade flyttat långt ut på landet där inga grannar fanns. Jag hade sakta men säkert börja försätta mig i ett utanförskap och träffade väldigt få människor bla mina föräldrar, min ursäkt var att jag hann inte jag var tvungen att städa. Mitt hem blev ett fängelse, ett fängelse jag inte ville lämna. I juli hade jag ca 30 panikångestattacker om dagen vissa utav dom så smärtsamma att jag trodde jag skulle dö. Det var ett faktum att jag inte längre kunde hantera detta själv utan fick hjälp utav den öppen psykiatriska kliniken 
Med mediciner och samtalshjälp började jag långsamt ta mig tillbaka till verkligheten.
Huset vi hyrde visade sig var totalt otjänligt och vi fick flytta igen, den här gången tillbaka till staden. Det var en befrielse samtidigt en rädsla. Jag vet att min nu väldigt sjuka pappa tog sig alldeles själv hem till mig när vi flyttat och när han staplandes tagit sig runt i lägenheten tittar han på mig med glädje i ögonen som jag inte sett på länge sedan säger han - Linda du har hittat hem, detta är du.
Han hade rätt jag började långsamt känna mig bättre och må bättre dessvärre kunde jag inte säga detsamma om honom. Vet att jag erbjöd honom lunch och han försökte äta men kunde inte och jag ursäktade åt honom genom att säga nä det är för varmt idag för att äta. I slutet på september är det sällan för varmt att äta men för att undvika det verkliga ämnet var det så vi pratade.
Söndagen den 6 oktober ringer pappa mig och säger e du hemma än är du inte på bb? Nja å hade jag ju inte svarat så att säga ......
Nä men det är dags snart sa pappa jag tror du åker i morgon.
 
Pappa hade rätt !!!! morgonen efter 05:30 sitter vi i bilen på väg till halmstad och vår superfina tjej tittar ut 10:49. Jag har sällan haft så kul under så mycket smärta som jag hade då, kanske beror på att jag e knäpp ;) och inte vid mina sinne fulla bruk.
 
På eftermiddagen ringer jag pappa och pratar llite med honom han låter trött och frågar om jag mår bra och att allt är okej vilket jag svarar honom att det är 
då säger han : då kan jag släppa allt nu och sluta oroa mig. Jag har inte reflekterat över denna mening förrän nu i efterhand.
För pappa släppte allt han orkade inte mer, den 21 okt fick jag äntligen möjlighet att visa lilla pytte för honom för första gången, jag ser att han blir ledsen ser att han magrat mer.Dagarna som förljer träffas vi nästan varje dag 
Han är inte längre sig själv.
På söndagen den 27 oktober  tar jag med william och pytte in till pappa, väcker honom och säger att titta vem som är här. Hna tittar upp och jag ser den där bubblande glädjen i hans ögon igen samtidigt som han sluddrar hej william. han somnar till igen, läkaren kommer och säger till mig att där inte är långt kvar på pappa nu max några dagar men fyyy fan vad läkaren hade fel, pappa somnade in bara några timmar efter.
Alla som säger att det e fint att titta på avlidna har fel jag kände hur illamåendet grep tag i mig och hur kroppen bara ville kräkas. Jag visste vilket jobb som låg framför mig nu.
Men jag tittar än idag på telefonen och vill att pappa ska ringa, har ju så mycket kvar jag vill fråga om, veta. skälla på honom för de han undanhöll. Säga att jag saknar honom och berätta hur synd jag tycker det är att han inte få se barnbarnen växa upp, bli egoistisk och bett honom väntat tills jag mådde helt bra för jag behövde honom.
 
Man är aldrig beredd på att förlora någon närstående och hur man egentligen försöker att sätta sig in i hur det skulle kännas kan man inte det . Och att bryta ihop och gå in i den berömda väggen , har varit något jag nästan betraktat som en låtsas sjukdom som andra roar sig med. Men även detta är något man inte kan sätta sig in i, det går liksom inte att ta på som tex en maginfluensa som i stort sett alla har haft och vet symtom och effekter den ger.
 
Min pappa har nu fått ro och jag ska vänta på att december månad skall gå innan jag tar och ber detta jävla året att dra åt helvete med dunder och brak. Och med alla andra som har haft ett år fullt av skit och tråkigheter önska jag en fantastisk början och massor av possitiva händelser 2014.
Se tillbaks på det som varit ta lärdom och gå vidare.
 

Liknande inlägg

Till top